lösenord
Har alltid tyckt att det verkat löjligt med lösenord på blogg. Kanske för att jag själv är världens största stalker, och hatar när någon annan har lösenord. Men just nu så känner jag att det kanske är lösningen ändå. Jag har försökt skriva om sånt som inte berör mig. Saker som man kan ta avstånd från, inte blanda in några känslor i. Skriva så att man verkar vara världens bästa person med ett ständigt roligt liv. För visst finns reglerna om att du inte får verka deprimerad på din blogg? Då tror ju alla att man är så som person. Dessvärre gillar jag inte att skriva för att tillfredställa någon annan. Jag gillar inte att sitta och skriva av mig när jag är lycklig och glad. Orden och meningarna bildas lättare när man har något som klämmer i skon (konstigt uttryck?). Nej, men så är det. Och jag skriver för mig själv.
Jag vet, det är kanske inte världens smartaste att starta en blogg som hela världen kan se, för att skriva för sig själv. Jag förstår att folk läser. Jag trodde dock bara att det var nära vänner till mig. Jag länkar inte min blogg, jag har valt att göra så att man inte kan googla på den. Kommer den fram, så kommer den fram, men jag har aldrig med avsikt velat att den ska bli tillgänglig för en större publik.
Jag och min klass fick faktiskt förfrågan om vi ville ingå ett sammarbete med vår lärare under modevetenskapskursen, och få våra bloggar länkade via hennes blogg. (Hennes blogg ligger på skånska dagbladet). Det hade alltså kunnat vara en ganska stor chans att få lite läsare, skriva ut till folk om något vettigt. Funderade i ca fem minuter innan jag kom fram till att, nej. Det vill jag inte. Vad är det då tänkt att jag ska skriva om? Visst kan jag också sväva ut på hur fel en färg kan se ut, hur otroligt fina plagg en designer skapar eller hur mycket man inspireras av folk i sin omgivning, men varför? Allt det där finns. Och just nu skriver jag för att själv få reda ut lite i min hjärna. Inte för att inspirera, inte för att trycka ner någon eller tala illa om något, inte heller för att bli skrattad åt eller få någon att skratta.
Jag har god lust att sätta ett fett jäkla lösenord på min blogg just nu. För just nu stör jag mig på såna som jag själv är. Såna som verkligen sitter och letar över hela internet för att hitta någons blogg. Kunna komma in och läsa någons texter och tankar. Det är så fel, samtidigt som det ändå är rätt. Jag vill själv läsa andras, så varför ska inte folk få läsa min?
Vi får helt enkelt se hur det blir med lösenordsbiten. Annars får man väl börja skriva dagbok igen. Där kan man iallafall vara 100% säker på att ingen ser.
Men visst kan man ibland önska att någon faktiskt går in och kollar. Någon tar åt sig av det man skriver och blir glad eller till och med sårad av ens texter. För alla dom här låttexterna man tar delar av och lägger in, som man skyller bort på "nej jag gillar bara låten just nu", näää! ärligt, bara erkänn att låttexten berör dig och dina känslor just nu. Texten har med något helt annat än musik att göra.
Jag vet att jag inte är ensam...