Så förkrossad och förstörd. Så otroligt ensam och ouppskattad. Tom på känslor och tom på ord. Ingenting har varit värt någonting. Men det var då. Jag har låtit folk trampa på mig. Inte nu längre, men förr. Killar och tjejer, spelar ingen roll, har kännt mig utnyttjad och när jag tittar tillbaka så skäms jag. Skäms inte för hur patetiskt människor kan bete sig, utan för att jag låtit dom bete sig så mot mig. Det enda som har kommit bra ur ett sånt förflutet är att man lär sig. Jag vet var jag har folk idag, vad jag kan säga till nära/okända människor. Jag har skaffat mig skinn på näsan och vet att trots svåra händelser och jobbiga personer i det förflutna, finns det alltid folk som bryr sig.
Så glad att det inte är så längre. Jag vet vad som finns här hemma, och är så otroligt tacksam. Samtidigt som jag behöver mitt äventyr. Jag vill lyckas, jag vill jobba med vad jag tycker är kul. Jag vill träffa massa människor från hela världen. Jag vill kunna säga stolt att jag har haft lärare som är världskända. Jag vill prestera bra och kunna komma hem och ha fler valmöjligheter. Jag börjar bli nervös, men är nog mer taggad än någonsinn. Vet att jag kommer sakna mycket och många här hemma, men jag försvinner inte för evigt. Och det vet jag att dom jag bryr mig om idag inte heller gör.
Just nu är jag nog lyckligare än någonsin. Har aldrig varit så uppskattad av folk i min närhet. Har aldrig varit såhär självsäker. Att växa gör en gott. Att låta sig behandlas fel av personer som inte vet bättre. får en att växa.
Det sjukaste är att det är höst. Jag blir deprimerad varje höst. Eller, förr blev jag det. Inte nu, inte i år. Stora förändringar kan göra gott....
