"dagen då man inser vad man ska göra med resten av sitt liv"
Idag var näst sista dagen i skolan. Var där längre än jag varit på hela terminen tror jag. Satt och lyssnade på en jäkla massa redovisningar. Tänkte att jag sticker hem en timme tidigare, men kom på mig själv med att faktiskt lyssna och vara intresserad så jag stannade. Tyvärr verkar programmet inte vara ett dugg givande. Ingen vet riktigt vad det kommer handla om och eller vad man blir efter en examen i det.
För visst har man haft alldeles för mycket att göra denna terminen, gått och gnällt över litteratur och tentor. Ändå har jag trivts alldeles för bra, och känner lite ångest nu inför avslut och en framtid som är helt oplanerad. Det känns som om man tar vid där man slutade efter gymnasium. Bara det att man har levt lite längre, upplevt lite mer, och förhoppningsvis fått ett mognare sätt att se på saker och ting.
När man är borta i 16 dagar, som jag var nu i julas, och inser att man inte vill komma hem. Har egentligen inte något speciellt att komma hem till mer än enstaka vänner som betyder. När man inser att Malmö har absolut ingenting att ge mig. Jag blir inte glad av att vara här. Tvärtom, deprimerande.
Det är då man tänker på vad man ska sträva efter. Mål som jag vill uppnå redan efter sommaren. Jag har sagt många många gånger att jag vill studera utomlands. Jag tog egentligen det beslutet för flera år sedan, trots det, är det inte förrän nu jag känner mig hyffsat mogen nog att våga söka och planera. Nä, där ljög jag, jag är inte mogen nog att flytta själv till USA eller England. Däremot har jag viljan, som nu är större än någonsinn. Jag har insett vad som finns här hemma, vad som kommer finnas kvar när jag kommer hem, och vad jag är redo att offra.
New York eller London, ett år eller två år, stort lån eller lite mindre lån. Jag vet inte än, har inte bestämt mig. Ska gå igång med processen så snart som möjligt dock. Kanske kan vänta tills jag tar mitt jäkla körkort iallafall..
Nu har jag iallafall, inget jobb, ingen skola, inga pengar, ingen träning, men livet går ju framåt ändå. Eller hur? Det måste det ju göra, trots att man själv står still..