eemelieaandersson

Det är väl dom man älskar mest som kan såra en mest.

Jag är så arg. På det mesta. På den och på den och på den. På detta. På läget. Innerst inne är jag väl egentligen ledsen. Men jag vet inte hur jag ska få ut det, så istället blir jag arg. Nästan förbannad. Så att det känns jobbigt liksom. Och nu är det meningen att man ska gå vidare och vara glad för någon annans skull när man inte vill något hellre än att skälla ut denne och gråta floder för att bevisa hur besviken man är. Men jag kan inte. Jag minns inte sist jag grät ens. Det var inte längesedan, men jag minns det inte. 

Nä, efter en fin semester kommer en dålig period nu framöver känner jag. Så mycket förändringar. Förändringar behöver inte vara något dåligt, men när man går och bär på sån ilska och inte får ta ut den på den/dem man är arg på, så känns inte så stora förändringar som något jag vill ha. 

Nu vill jag börja skolan. Få lite ordning på vardagen. Få helger och rutiner. Kunna vara ifrån Malmö en del. Längtar faktiskt lite..

Som vanligt är orden för få. Känslorna är svårförklarade och texterna är för mina ögon och händer framförallt.